Nadim Ghazale född 25 januari 1983 i Libanon, är en svensk polis.
Nadim ghazale har 36-åring. Han har ett gift med två underbara barn 6- till 8-åringar.
Han bor och arbetar i boras. Nadim ghazale roll var förutsägbar. Jag var det äldsta barnet, det ansvariga. Han hjälpte mamma. Han kom hit som flykting, 7-åring, 1990 med lillebror och mamma. Vi bodde i ett av migrationsverkets boendecenter. Det är inte många av kollegorna som delar den erfarenheten. Speciellt nu, med alla flyktingar och de utmaningar som följde, tror jag att människor som jag måste kliva fram och berätta vår historia.
Så att folk inte ser oss som offer och inte bara som en skuld utan som en tillgång, om du gör rätt sorts investering i oss!
Nadim ghazale mamma är en mycket troende kristen hon fick det härifrån mamma.
Hon sökte sig till den typen av miljö när vi kom till Sverige.
Hon gick i svenska kyrkan, men hon känner sig inte hemma, hon visste inte riktigt vad hon skulle göra pappa var tvungen att jobba hela tiden.
Vi gick i skolan, vi anpassade oss och vi hade ett ganska trevligt liv.
Men han tror att mamma var ganska vilsen, jag minns att hon och pappa pratade mycket om att flytta tillbaka.
Vi pratade hela tiden om att flytta tillbaka, så småningom sa jag: “Du går tillbaka Nadim ghazale kommer inte. “Han var ganska ung.
Han minns att det var som en våt filt över vår familj. Mamma var inte glad. Hon gick för att gå tillbaka till sin mamma, syster och bror. En av hennes bröder bodde här.
Hon fick aldrig något jobb här. hon tog hand om vårt hem. Men tillbaka i Libanon hade hon arbetat utanför hemmet.
Han tror att den typen av mördare hennes ande.
Religionen fick mamma att hålla fötterna på jorden, trots allt. Det hindrade henne från att bli galen, vilket definitivt är en risk från alla trauman om du inte tror på ett högre kall. Han ville hjälpa pappa och hjälpa mamma med tvätten och matlagningen.
Han ser ner på min oansvariga lillebror. Nadim ghazale lyfte aldrig ett finger. Men han fick aldrig chansen, för jag var alltid där! Så han var den ansvarsfulle storebrodern och har alltid haft den rollen.
Han är ganska nöjd med den rollen, inte bara inom familjen utan också i andra situationer. Han försöker vara den personen, särskilt i min yrkesroll. Han var mycket medveten om hur mycket mina föräldrar offrade för oss.
Han försöker hedra det och berätta deras historia. För många tar mycket för givet. Nadim ghazale pappa blev väldigt sällan arg på mig. Han minns de två gångerna han gjorde det.
Han bråkade när han var ung och han riskerade att bli polisanmäld. Han var inte superung. Han minns hur pappa blev riktigt arg på mig.
Han tror att han till och med kastade upp mig mot väggen och sa: han tog dig inte hit för att se dig bete dig så här!
Han offrade inte”. Han nämnde en sak om vad han hade gett upp för oss.
Han brydde sig inte så mycket att han blev arg men han brydde sig om att han var besviken.
Han var både arg och besviken och fick verkligen till mig.
Som ung vuxen behövde han den där väckarklockan. Så det var en gång. Nadim ghazale pappa mycket. vi var på egen hand med skola, träning och spel.
Några av mina vänners föräldrar kom alltid för att träna. Min pappa kom aldrig. Han äldst så han jobbade mycket när han var ung.
Det blev lite bättre när min bror växte upp, när han blev lite äldre.
Han missade min barndom, men han skyllde aldrig på honom. Han hade enorm respekt för hur hårt han arbetade. Han brydde sig inte om att han fick second hand skor och mina vänner fick nya.
Om han fick ett par billiga Mizuno-fotbollskor, hittade han en känd spelare som bar det märket. Så han skulle vara lika cool som mina vänner, s
om hade samma klossar som Batista.
Han försökte arbeta med det han hade! Han fick vänner snabbt, men han ansträngde sig också för att få vänner. Nadim ghazale hittade på många historier som inte var sanna! Han ljög för att göra mig mer intressant och för att få vänner.
Han bröt mitt ben i sjätte klass och spelade fotboll.
Han åkte till skolan i en taxi. Han pratade med taxichauffören och han frågade var han kom ifrån. Han sa att jag var från Libanon och att jag hade varit i Sverige i sex år.
Det var första gången jag hörde det. Sedan hade vi ett nationellt prov i svenska.
Han kom inte riktigt överens med min mellanstadielärare. Han tror att han tyckte att han var ganska högljudd och ostyrig.
Han var samma unge som han var tillbaka i Libanon. Men Libanon, de skulle slå mig om jag skötte mig illa.
Men här i Sverige hände ingenting. “Nadim ghazale” var så bra! Att gå från stryk till att bara vara tyst. han hade lite problem med att anpassa sig till det.
Ta mig som ett exempel, jag har i princip alltid känt mig välkommen.
Och ändå har jag alltid kämpat med vem jag är. Den här symbolen, korset, betyder mycket för mig, inte för att han är superreligiös, utan det är en fråga
